Australian Kelpie Rasbeskrivning

HEMLAND:

Australien

BAKGRUND/ÄNDAMAL:

Australisk Kelpie härstammar från olika typer av vallhundar, som engelsmän och skottar medförde och importerade till Australien under 1800-talets första hälft. Av dessa vallhundar formades så småningom en typ av hund som kom att bli en oersättlig hjälpreda för fårfarmarna med sina hjordar om flera tusen djur. Kelpien blev känd som en outtröttlig vallare lika användbar på de öppna slätterna som i de trånga fållorna, där det krävdes en tuff hund för att klara av de tätt sammanpackade fåren. Rasnamnet fick Kelpien efter en berömd vallhund under 1870-talet som hette King's Kelpie. Den första standarden för rasen skrevs 1902 då man fortfarande avlade enbart på vallningsförmågan och modellen var alltså en funktionell, arbetande hund. Sedan dess har bara smärre förändringar gjorts i standarden och fotografier av King's Kelpie visar att typen fortfarande är sig lik. I Australien är Kelpien alltjämt en oumbärlig medhjälpare på fårfarmerna. Kelpien har inte bara nått framgångar som vallhund, utan i Sverige har den framför allt visat sig vara en utmärkt allroandhund. Genom sin storlek och kapacitet har Kelpien exempelvis visat sig vara mycket användbar som tjänstehund inom såväl bevakning som räddning. En Kelpie är mycket arbetsvillig och trivs bäst när den får någon uppgift att lösa. Typiskt för rasen är dess välvilliga inställning till människor och dess läraktighet, vakenhet och samarbetsförmåga. Rasen kom till Sverige 1973.

HELHETSINTRYCK:

Helhetsintrycket skall vara en smidig, livlig hund av hög klass, som visar hård muskelkondition kombinerad med stor smidighet i lemmarna och som ger intryck av förmåga till outtröttligt arbete. Den skall vara fri från varje antydan till spinkighet. Kelpien är en utomordentligt vaken, pigg och i hög grad intelligent hund med ett milt, fogligt lynne och en nästan outtömlig energi, med en påfallande lojalitet och plikttrogenhet. Den har en naturlig instinkt och fallenhet för att valla får, både på öppen ostängslad mark och i inhägnade fållor. Varje felaktighet i byggnad eller temperament som är främmande för en arbetande vallhund måste anses som otypiskt.

HUVUD:

Huvudet skall stå i proportion till hundens storlek. Skallen är en aning rundad och bred mellan öronen. Pannans profil är rak fram till ett markerat stop. Kinderna är varken grova eller utstående men runda mot nospartiet, som är fint utmejslat och markerat. Nosen skall helst vara en aning kortare än skallen. Läpparna skall vara tättslutande och släta utan slapphet. Färgen på nosspegeln rättar sig efter färgen på pälsen. Huvudets allmänna form och kontur ger ett ganska rävligt uttryck, vilket mildras av de mandelformade ögonen.

ÖGON:

Ögonen skall vara mandelformade, av medelstorlek, klart markerade i vrårna och visa ett intelligent och ivrigt uttryck. Färgen på ögonen skall vara brun, harmonierande med färgen på pälsen. På blå hundar är ljusare ögonfärg tillåten.

ÖRON:

Öronen skall vara upprättstående, avsmalnande till en skarp spets i toppen. Själva örat skall vara tunt men starkt vid basen. Öronen skall vara brett ansatta på hjässan, lutande utåt, lätt rundade i ytterkanten och av medelstorlek. Insidan av örat skall vara väl behårad.

BETT:

Saxbett med starka, sunda och jämnt placerade tänder.

HALS:

Halsen skall vara medellång, stark, lätt välvd och gradvis övergå i skulderpartiet. Den skall vara fri från löst halsskinn och ha en någorlunda kraftig krage.

KROPP:

Bröstkorgen skall vara djup snarare än vid med väl välvda revben. Ryggens överlinje skall vara fast och jämn. Ländpartiet skall vara starkt och muskulöst och flankerna skall ha gott djup. Hundens längd från spetsen av bröstbenet i en rak linje till sittbensknölen är större än höjden och förhåller sig till denna som 10:9.

FRAM- OCH BAKBEN:

Skuldrorna skall vara torra, muskulösa, väl sluttande med skulderbladen tätt ansatt vid manken. Överarmen bör bilda en rät vinkel mot bogbladet. Armbågarna får varken vara inåt- eller utåtvridna. Frambenen skall vara muskulösa med stark men elegant benstomme, raka och parallella sedda framifrån. Sedd från sidan skall mellanhanden visa en lätt lutning för att säkerställa smidigheten i rörelserna och förmågan att vända snabbt. Bakdelen skall vara bred och stark. Korset skall vara ganska långt och sluttande, knäleden väl vinklad och hasorna ganska låga. Sedda bakifrån skall bakbenen från hasen till tassen vara raka och parallella och varken för brett eller för trångt ställda.

TASSAR:

Tassarna skall vara runda, starka med tjocka trampdynor och väl slutna med väl välvda tår och starka, korta klor.

SVANS:

I vila skall svansen hänga i en mycket lätt båge. Under rörelse eller upphetsning får den höjas, men under inga omständigheter bör svansen bäras förbi en lodrät linje dragen genom svansroten. Den skall vara försedd med en rejäl borste. Den skall vara ansatt så att den sammanfaller med det sluttande korset och den skall räcka ungefär till hasen.

RÖRELSER:

För att åstadkomma den nästan obegränsade uthållighet som krävs av en arbetande fårhund på vidsträckta oinhägnade marker måste Kelpien vara absolut sund, både i byggnad och i rörelser. Varje tendens till kohasighet, hjulbenthet, styltighet, lösa bogar eller bundna rörelser, nystande eller paddlande rörelser är ett allvarligt fel. Rörelserna skall vara fria och outtröttliga och hunden måste ha förmåga att vända plötsligt i hög fart. När hunden travar kommer tassarna att sättas allt närmare varandra i markplanet allt eftersom hastigheten ökar, men när hunden står stilla skall den stå parallellt.

PÄLS:

Pälsen skall vara dubbel med kort, tät underull. Täckhåret skall vara tätt, varje hårstrå rakt, hårt och liggande utefter kroppen så att det står mot regn. På undersidan av bålen till baksidan av benen är pälsen längre och bildar vid låren en måttlig byxa. På huvudet (inklusive insidan av örat), benens framsidor och på tassarna är pälsen kort. På halsen är den längre och tjockare och bildar en krage. Svansen skall vara yvig. En päls som är för lång eller för kort är fel. I genomsnitt bör håret på kroppen vara från 2 till 3 cm långt.

FÄRG:

Svart, black and tan, röd, red and tan, fawn (gulbrun), chokladbrun och rökblå.

MANKHÖJD:

Mankhöjd för hanhund 46-51 cm           Mankhöjd för tik 43-48 cm

FEL:

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

TESTIKLAR:

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.